Dag 6 - Bästa tiden i mitt liv
Det finns många stunder i mitt liv som har varit bland det bästa, så det är ju svårt att bara nämna ett exempel!
Men för tillfället är ju detta min bästa tid..som gravid :) Så jag får väl berätta om min graviditet hittils!
Allt började med att jag kände mig lite små konstig och väldigt trött i några dagar, och sen började det göra lite ont i brösten....Ja kroppen kändes allmänt konstig, Kim trodde att jag hade träningsvärk i tuttarna:P Men en dag så bestämde jag mig att gå till ungdomsmottagningen för jag kände lite kramp i magen och tänkte att det kanske var någon sjukdom eller så, Mimmi och Sofie skulle också dit så vi tog sällskap :)
När jag kom dit sa jag att jag ville testa mig för sjukdommar + om jag var gravid, efter några minuter kommer hon ut och kallar in mig i ett rum...Där berättar hon för mig att jag är gravid! Jaha?! Ja....Jag blev super ställd, nervös men samtidigt väldigt lycklig för jag hade fått svar på att jag kunde få barn och varför min kropp inte var som den brukade. Jag fick sen gå in till Bigitta *Barnmorskan* som förklarade lite och gav lite råd om abort och om jag skulle behålla....När vi kom ut därifrån frågade Mimmi och Sofie om det var något och jag tänkte att det var lika bra att berätta, först trodde dom inte på mig men så visade jag en bok som jag fått och då :)
Jaha och nu var det ju bara det att berätta det för Kim, jag viste varken ut eller in...Allt bara snurrade, var det verkligen sant? Är det en liten krabat som är där inne? När Kim kom hem försökte jag bete mig som vanligt, men det var inte det lättaste vill jag meddela....På kvällen tänkte jag säga något men alla ord var borta, han märkte att nåfot inte var som det skulle. Jag ljög och sa att jag inte mådde så bra så jag ville gå och lägga mig, när jag låg där kom det massor av funderingar och tårar... Vad skulle han säga? Skulle han inte vilja vara tillsammans med mig längre? VAd skulle vänner och familj tycka? Men längst inne bland allt detta kände jag en "lyckokänsla" Kim kom in i sovrummet och jag låtsades som inget trots tårarna på min kind.
Dagen efter kände jag att jag måsta berätta det, han hade ju rätt att få veta...Han var ju också en dal av det som hänt, jag skrev lite med Mimmi..Hon hjälpte mig att tänka klart och gav mig även råd på hur jag skulle kunna berätta det för honom. Och det kan jag inte tacka henne nog för, utan henne hade det nog tagit dubbelt så lång tid att få ur mig det <3
Så jag tog mod och ringde till Kim för att fråga om han hade tid att gå och prata en stund när han hade rast, och det hade han och DÅ satte alla nerverna till...Jag var livrädd när jag närmade mig hans jobb, jag skakade som en annan hund. Han frågade vad jag ville prata om och jag sköt upp det lite med att säga att jag bara ville träffas och gå en sväng för jag hade saknat honom. Men till slut när han skulle gå stog vi där och han frågade igen varför jag var så tystlåten, då kunde jag ju inte svara med att det inte var något. Jag berättade att jag varit till Ungdomsmottagningen och han frågade om det var för att jag inte fått min mens, jag svarade med att det var så och tittade bort. Han sa att den kanske är försenad? Då sa jag det: I går när jag var så trött..Det var jag inte det var något annat.Och mensen är inte bara försenad....Han kollade på mig och frågade om jag var gravid?! Ja och jag bröt nästan i hop, han log lite och sa att han måsta gå in men att vi kunde prata om det när vi kom hem. Jag frågade om han blev arg men det var han inte, när vi skilldes kändes en lättnad men alla tankar om vad vi skulle prata om när han kom hem var olidliga!
Vi pratade om det...Inte bara då utan många gånger, han sa att han inte var redo och att det var nog lite för tidigt *Och jag höll med* men trots det så var jag osäker. Känslan var inte med mig eller hur jag ska säga, men vi bestämde oss för att beställa en tid på abortmottagningen för att undersöka hur långt jag var gången och hur det skulle bli om vi bestämde oss för att göra det....Tiden gick och vi fick en tid, den tiden fram till jag satt där och fick höra om det gick så jävla fort...Jag viste nog inte riktigt vad hon sa trots att jag lyssnade, jag skulle få en tablett sen skulle allt vara över. Vi kom även fram till att jag var i vecka 7.
När dagen kom och jag skulle ta tabletten...Kunde jag inte, och det var en av gångerna. Sen kom den dagen vi fick komma tillbaka och då skulle det bli mycket värre, då hade fostret utvecklas så pass att jag skulle få föda ut det efter jag tagit tabletten.....Det var då jag bröt ihop, jag viste inte vad jag skulle göra men tillslut....Jag tog modet att skriva till Kim att jag inte kunde och att jag skulle behålla bebisen, den 5 Feburari 2011 då var jag i vecka 14. 2 dagar senare ville han ses och prata och då berättade han att han tänkt om!
Detta var något som var en av den bästa tiden i mitt liv, för jag var säker på att jag aldrig skulle få se Kim igen!
Nu har det gått ännu några veckor och jag är i vecka 27 och Kim är minst lika glad som jag<3 Sååå lycklig över vårt beslut så det går inte att beskriva! *Allt jag skrev före var kanske inte en del av den "Lyckliga tiden" men nu vet ni ju lite hur första tiden gick till* Så nu tänkte jag skriva lite om veckorna jag gått och går igenom just nu och lägga in lite bilder på magen kanske, men först...En paus med isvatten och ett äpple :)
Tjing*
Men för tillfället är ju detta min bästa tid..som gravid :) Så jag får väl berätta om min graviditet hittils!
Allt började med att jag kände mig lite små konstig och väldigt trött i några dagar, och sen började det göra lite ont i brösten....Ja kroppen kändes allmänt konstig, Kim trodde att jag hade träningsvärk i tuttarna:P Men en dag så bestämde jag mig att gå till ungdomsmottagningen för jag kände lite kramp i magen och tänkte att det kanske var någon sjukdom eller så, Mimmi och Sofie skulle också dit så vi tog sällskap :)
När jag kom dit sa jag att jag ville testa mig för sjukdommar + om jag var gravid, efter några minuter kommer hon ut och kallar in mig i ett rum...Där berättar hon för mig att jag är gravid! Jaha?! Ja....Jag blev super ställd, nervös men samtidigt väldigt lycklig för jag hade fått svar på att jag kunde få barn och varför min kropp inte var som den brukade. Jag fick sen gå in till Bigitta *Barnmorskan* som förklarade lite och gav lite råd om abort och om jag skulle behålla....När vi kom ut därifrån frågade Mimmi och Sofie om det var något och jag tänkte att det var lika bra att berätta, först trodde dom inte på mig men så visade jag en bok som jag fått och då :)
Jaha och nu var det ju bara det att berätta det för Kim, jag viste varken ut eller in...Allt bara snurrade, var det verkligen sant? Är det en liten krabat som är där inne? När Kim kom hem försökte jag bete mig som vanligt, men det var inte det lättaste vill jag meddela....På kvällen tänkte jag säga något men alla ord var borta, han märkte att nåfot inte var som det skulle. Jag ljög och sa att jag inte mådde så bra så jag ville gå och lägga mig, när jag låg där kom det massor av funderingar och tårar... Vad skulle han säga? Skulle han inte vilja vara tillsammans med mig längre? VAd skulle vänner och familj tycka? Men längst inne bland allt detta kände jag en "lyckokänsla" Kim kom in i sovrummet och jag låtsades som inget trots tårarna på min kind.
Dagen efter kände jag att jag måsta berätta det, han hade ju rätt att få veta...Han var ju också en dal av det som hänt, jag skrev lite med Mimmi..Hon hjälpte mig att tänka klart och gav mig även råd på hur jag skulle kunna berätta det för honom. Och det kan jag inte tacka henne nog för, utan henne hade det nog tagit dubbelt så lång tid att få ur mig det <3
Så jag tog mod och ringde till Kim för att fråga om han hade tid att gå och prata en stund när han hade rast, och det hade han och DÅ satte alla nerverna till...Jag var livrädd när jag närmade mig hans jobb, jag skakade som en annan hund. Han frågade vad jag ville prata om och jag sköt upp det lite med att säga att jag bara ville träffas och gå en sväng för jag hade saknat honom. Men till slut när han skulle gå stog vi där och han frågade igen varför jag var så tystlåten, då kunde jag ju inte svara med att det inte var något. Jag berättade att jag varit till Ungdomsmottagningen och han frågade om det var för att jag inte fått min mens, jag svarade med att det var så och tittade bort. Han sa att den kanske är försenad? Då sa jag det: I går när jag var så trött..Det var jag inte det var något annat.Och mensen är inte bara försenad....Han kollade på mig och frågade om jag var gravid?! Ja och jag bröt nästan i hop, han log lite och sa att han måsta gå in men att vi kunde prata om det när vi kom hem. Jag frågade om han blev arg men det var han inte, när vi skilldes kändes en lättnad men alla tankar om vad vi skulle prata om när han kom hem var olidliga!
Vi pratade om det...Inte bara då utan många gånger, han sa att han inte var redo och att det var nog lite för tidigt *Och jag höll med* men trots det så var jag osäker. Känslan var inte med mig eller hur jag ska säga, men vi bestämde oss för att beställa en tid på abortmottagningen för att undersöka hur långt jag var gången och hur det skulle bli om vi bestämde oss för att göra det....Tiden gick och vi fick en tid, den tiden fram till jag satt där och fick höra om det gick så jävla fort...Jag viste nog inte riktigt vad hon sa trots att jag lyssnade, jag skulle få en tablett sen skulle allt vara över. Vi kom även fram till att jag var i vecka 7.
När dagen kom och jag skulle ta tabletten...Kunde jag inte, och det var en av gångerna. Sen kom den dagen vi fick komma tillbaka och då skulle det bli mycket värre, då hade fostret utvecklas så pass att jag skulle få föda ut det efter jag tagit tabletten.....Det var då jag bröt ihop, jag viste inte vad jag skulle göra men tillslut....Jag tog modet att skriva till Kim att jag inte kunde och att jag skulle behålla bebisen, den 5 Feburari 2011 då var jag i vecka 14. 2 dagar senare ville han ses och prata och då berättade han att han tänkt om!
Detta var något som var en av den bästa tiden i mitt liv, för jag var säker på att jag aldrig skulle få se Kim igen!
Nu har det gått ännu några veckor och jag är i vecka 27 och Kim är minst lika glad som jag<3 Sååå lycklig över vårt beslut så det går inte att beskriva! *Allt jag skrev före var kanske inte en del av den "Lyckliga tiden" men nu vet ni ju lite hur första tiden gick till* Så nu tänkte jag skriva lite om veckorna jag gått och går igenom just nu och lägga in lite bilder på magen kanske, men först...En paus med isvatten och ett äpple :)
Tjing*
Kommentarer
Trackback
